Porträttet: Panagiotis Nikolaidis
Lång intervju med Köping Stars succétränare.
Lång intervju med Köping Stars succétränare.
I vår nya artikelserie Porträttet lär du känna intressanta människor här i Västra Mälardalen. Först ut är baskettränaren Panagiotis ”Jotti” Nikolaidis.
För Magazin24 berättar han om kärleken till Grekland, sin dyraste läropeng och varför han trodde han var en bättre coach för fem år sedan.
Den profilstarke tränaren är ett av Köping Stars ansikten utåt. Med eldig karisma styr han laget som en basketkomet i rikning framåt och uppåt.
Men tidigt i karriären var ”Jotti” varken Köpingsbo eller någon stjärna. Magazin24 slog sig ner med Panagiotis Nikolaidis för att ta reda på var allting började. Basketcoachens bana och rötter hittar vi någonstans mellan Blackeberg i Stockholm och Kilkis i Grekland.
”Jotti” växte upp i huvudstaden, yngst i en familj med föräldrarna och tre systrar. Det var den yngsta storasystern som fick in ”Jotti” på basketspåret. Hon spelade i Blackeberg och lillebror hängde med och tittade. Sedan växte hans engagemang.
– Det stora intresset tog egentligen fart sommaren ’87. Då var jag en liten grabb och nere i Grekland när de vann EM i basket. Det var första gången Grekland vann någonting stort. Nikos Gallis var den stora profilen. Grekerna ser honom fortfarande nästan som en gud.
Själv tog sig ”Jotti” upp genom Blackebergs ungdomssystem och knep så småningom en plats i Ligalaget JB Knights, en sammanslagning mellan Järfälla och Blackeberg.
Det var på den vägen han hamnade i Köping. Efter att ha haft små roller i JB Knights och 08 Stockholm hörde dåvarande Köpingstränaren Åke Bärlin av sig med ett erbjudande.
– Första gången jag hamnade i Köping var ’99. Då var jag 23 år, ville lämna Stockholm och tyckte det var en kul satsning. Även då hade Köping ambitionen att försöka ta klivet upp. Jag hamnade här tack vare Åke Bärlin egentligen.
Under sitt första år i Köping träffade ”Jotti” sin nuvarande fru Malin, som är en stor anledning till att han återvände till staden efter spelarkarriären.
Efter Köping gick flyttlasset vidare till Ockelbo, där Nikolaidis fick vara med om en unik basketupplevelse.
– Det var en resa. Med lilla Ockelbo gick vi från en liten hall till att spela i Gavlerinken och slå publikrekord där. Vi mötte Uppsala inför 7 300 åskådare. Vi hade mer publik än kommuninvånare. Det var en otrolig resa. Mest positiva minnen…
Spelarkarriären fick Nikolaidis avsluta på ett bitterljuvt sätt. Ockelbo gick i konkurs inför säsongens sista match, men lyckades säga adjö med stil.
– Jag minns att vi spelat på bortaplan mot Gothia. Vi åkte dit ett gäng spelare med minibuss samma dag, torskade, sen när vi kom hem hade GD lagt ut ”Ockelbo Basket i konkurs”. Vi visste inte om vi skulle spela sista matchen, det var några dagar efter mot Akropol. Men vi spelade och vann i sista sekunden. Ronnie Svahn avgjorde. Jag visste själv, i och med att jag skulle bli 31, att jag var klar med min elitkarriär.
Hur var du som spelare?
– Mina styrkor var väl att jag hade bra spelförståelse. Jag hade väl en skaplig teknik och ett bra skott. En ganska bra försvarare. Men jag var aldrig någon stjärna, utan jag jobbade hårt, tränade mycket och tog det jag fick. Jag snittade 14 minuter per match under mina år i Ockelbo i Basketligan. Jag försökte alltid vara redo och göra det laget behövde. Jag hade inte den talangen att vara något förstahandsval eller andrahandsval, säger ”Jotti” och utvecklar:
– Den typen av spelare finns det färre utav nu, skulle jag säga. Idag tycker jag alldeles för många unga spelare tror att de måste göra poäng för att få spela. Men det finns många andra saker i spelet och i sporten som man kan tillföra.
Efter att ha spenderat större delen av sin seniorkarriär i Ockelbo vände ”Jotti” med familj tillbaka till Köping.
En självkritisk ledare
Tränarkarriären hade då redan börjat. Den tog fart i slutet av Ockelbotiden, då ”Jotti” hoppade in som spelande tränare. När han återvände till Köping 2009 blev det två säsonger som huvudansvarig för dåvarande Ullvi Basket. Efter det bar det av till ecoÖrebro och en sejour i högstaligan. Där hade Nikolaidis uppdrag som assisterande och sedan huvudtränare.
I efterhand beskriver ”Jotti” sejouren som tung men lärorik då laget hade det tufft i botten av tabellen.
– Åren i Örebro hjälpte mig. Jag lärde mig att man inte får bli för känslomässig, det kan bli jobbigt. Då kan karriären bli kort.
Efter Örebro återvände han till Köping – igen – och den här gången har det gått betydligt bättre resultatmässigt. ”Jotti” är nu inne på sin tredje säsong som huvudtränare för Köping och ser i skrivandes stund ut att vara på god väg att ta laget till Ligan.
När bestämde du dig för att bli tränare?
– Sista året med Ockelbo så drogs klubben med ekonomiska bekymmer och tidigt på säsongen så fick vår tränare sparken. Då hoppade jag in som en kortsiktig lösning. Men jag har väl alltid varit intresserad av spelet. Jag var nog alltid inställd på att jag kommer bli tränare när jag slutar spela. Jag har bett om ursäkt till några av mina före detta tränare för att jag har haft så mycket åsikter och idéer, haha. Men det har funnits där hela tiden.
Hur skulle du beskriva dig själv som ledare?
– Ledarskapet får man anpassa lite grann efter de spelarna man har. I början av min tränarkarriär så trodde jag att med ett bra spelsystem så kommer vi vinna matcher, att det var så mycket viktigare än andra saker. Men ju äldre man blir och desto fler år man jobbar som ledare ju mer har man insett att det finns inga ”quick fix”. Man inser att man har så mycket att lära sig hela tiden. Man blir nog lite mer självkritisk med åren. Hade du frågat mig för fem år sedan hade jag trott att jag var en bättre tränare än vad jag är. Idag är jag kanske lite mer insiktsfull.
Nikolaidis berättar att han börjar känna sig alltmer bekväm i tränarrollen.
– Idag känner jag att man har mer min egen stil. Jag är ”Jotti”, liksom. Jag har börjat landa i det, men det finns mycket att jobba med. Jag har väl en blandning av mitt grekiska arv när jag coachar och även den svenska kulturen.
Vad är skillnaden mellan den grekiska stilen och den svenska?
– Den grekiska pekar med hela handen. Det kan brinna till om vi inte gör som vi ska. Då kan jag reagera på gott och ont. Men ibland när jag kommer hem efter en match kan jag bli mer självkritisk och fundera varför spelarna var som dom var. Det är ändå mitt ansvar om de inte var redo.
Det grekiska arvet
”Jotti” är född och uppvuxen i Sverige men kopplingarna till Grekland är starka då båda hans föräldrar kommer därifrån.
– Mina föräldrar kom hit på 60-talet. Pappa kom först ’65 som arbetskraftsinvandrare. Han jobbade på däckfabriken i Gislaved och tjänade ihop till en Volvo Duett, tror jag den hette. Sen åkte han ner till norra Grekland med en ny Volvo och mamma blev kär i honom. De gifte sig och sen kom de upp hit ’66 på hösten.
Familjen Nikolaidis hade under ”Jottis” uppväxt långtgående planer på att återvända, men det blev aldrig av.
– Min mamma pratade alltid om det. Pappa sa ”Maria, två år till sen tillbaka till Grekland”. Och det sa han ju långt in på 90-talet, säger ”Jotti” med ett skratt.
Hur ser din egen relation till Grekland ut?
– Pappa hade ju en idé om att vi skulle flytta ner till Grekland. Så på lördagar när alla var lediga gick jag i lördagsskola på Söder i Stockholm. Jag hade hemspråk också, det var en lärare som kom hem till oss, så det blev mycket grekiska. Det är jag tacksam för idag.
Under barndomen förblev banden starka tack vare att familjen spenderade i princip varje sommarlov i Grekland. Ofta besökte de föräldrarnas hemby Kilkis i norra Grekland.
– Vi bilade ofta ner fram till i början på 90-talet. Det var strax innan kriget i Jugoslavien bröt ut, men också en kombination av att mina syskon blev äldre. Pappa blev ju äldre också, så det blev smidigare att flyga ner. När vi bilade kunde vi vara borta drygt en månad. Senare när alla mor- och farföräldrar gick bort och man blev äldre fanns inte det här centrala i att åka till byn i Grekland kvar, utan då har det varit mer badsemestrar.
Åker du fortfarande dit lika ofta?
– Blir det inte varje år så blir det varannat år. Banden är starka till Grekland, det är en del av min identitet.
Vilket är det bästa badstället?
– Skafos, de har väldigt bra stränder.
Snabba frågor till ”Jotti”
I Porträttet avslutar vi alltid med en serie annorlunda frågor. Den första lyder: Hur ser den första timmen en vanlig dag ut för dig?
– Det är väl att min fru väcker mig och sen kommer barnen och drar i mig lite grann. Sen gör jag frukost åt barnen. Det är våra rutiner. Sen hoppar jag in i duschen och gör mig redo för att gå till jobbet.
Vad är det bästa inköpet du har gjort för 500 kronor eller mindre?
– Barnens popcornmaskin, kanske. Den är uppskattad.
Om du inför en match bara fick säga en enda mening till dina spelare, vad skulle du säga då?
– Det mesta jobbet har man gjort under veckan, men med en mening skulle jag väl säga: ”Vi ska respektera oss själva och göra det vi har jobbat på under veckan”.
Har du någon annorlunda vana eller vidskeplighet som du gör ofta?
– Jag har kommit ifrån det där. När jag spelade själv hade jag lite rutiner, då tog jag en dusch innan matchen och borstade tänderna bara för att pigga upp mig. Men som coach… Det ska vara att jag gärna har på mig något kors. Ibland kan jag skruva lite på mitt armband eller mitt halsband. En liten privat bön, kan man säga.
Inom vilket område har du utvecklats mest det senaste året?
– I år har det varit lite av en utmaning att hantera ett brett lag, att handskas med bra spelare och försöka hålla harmoni i laget. Ta Sean Smith eller Aleksa Solevic… Om man har en familj får man se dem som storebror, och storebror får ibland göra lite mer än vad lillebror får göra. Man ger dem utrymme att få vara stjärnor inom vissa ramar, så att man inte begränsar dem.
Nämn ett bra råd du haft nytta av.
– Det var lärorika år när jag var i Örebro. Den kroatiske coachen Ivan Stanisak kom och gav mig lite perspektiv och balans. Vi pratade om att man ska inte överskatta sig själv som tränare. På något sätt finns vi där för spelarna. När man vinner så ska man ge mer cred till spelarna och när man förlorar kanske man inte ska vara så hård mot sig själv. Man får göra sitt jobb och göra sitt yttersta. Alla de där åren i Örebro var en dyr läropeng, men de har varit mina mest lärorika.