Den offentliga debatten handlar mycket om ekonomi och om hur svårt det är med nuvarande a-kasseregler få det att gå ihop för den som bli arbetslös. Oron för att tvingas att lämna hus och hem och vad man kan göra för att klara räntor och amorteringar får en och annan rubrik i de stora tidningarna. Men inte lika ofta skrivs det något om människan bakom alla siffror i statistiken.

Arbetslöshet innebär för lite stimulering

Som arbetslös är det inte bara en ständig ängslan över ekonomin, utan lika vanlig är den psykiska påfrestning det innebär att gå sysslolös. Arbetslöshet innebär för lite stimulering, ansvar och små möjligheter att påverka situationen. När jobbet försvinner, försvinner också en del av identiteten och självkänslan. Det är förvisso inget nytt. Många vetenskapliga undersökningar har redan bevisat det.
Men arbetslösheten kan ändå se olika ut beroende på person, allra värst är det för ungdomar som inte har hunnit få ett fast grepp på arbetsmarknaden. Som inte heller hunnit kvalificera sig för de skydd som samhället erbjuder.

Daniel fick flytta hem till svärföräldrarna

Daniel Jönsson i Lunger Götlunda vet hur det är. Som nyutbildad lastbilsmekaniker fick han anställning på Rejmes i Lindesberg.
– För att slippa pendla flyttade jag hösten 2008 tillsammans med flickvännen till en lägenhet i Frövi, säger han. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att vi några månader senare skulle se oss tvingade att flytta tillbaka till svärföräldrarna i Lunger.
– Jag hade inte tänkt så mycket på det där med facket och a-kassa. Ingen informerade mig heller om vikten av att gå med. Flickvännen hade inte heller a-kassa eller jobb så vad skulle vi göra? säger Daniel uppgivet. Säga upp lägenheten och flytta tillbaka till vårt gamla rum hos svärföräldrarna var det enda alternativet. Nu lever jag på 2 800 kronor i månaden. Det är vad aktivitetsstödet ger.

Bernt – en av de varslade från Getrag

Bernt Sandberg på Fasanvägen i Götlunda vet också hur det är. Efter 35 år i arbetslivet, varav senast 7,5 år på Volvo personvagnar sedemera Getrag i Köping är han också numera en i arbetslöshetsstatistiken.
Till skillnad från Daniel är Bernt med i både facket och a-kassan. Men oron och ovissheten om framtiden delar de gemensamt på. Att inte ha någonstans att ta vägen om dagarna är kanske det allra värsta tycker bägge två. På jobbet finns den sociala gemenskapen, ofta också de vänner man umgås med på fritiden. Att helt plötsligt finna sig stå utanför den krets av arbetskamrater som vardagen tidigare bestått av är också något som bägge saknar mycket.
– Fylla i blanketter för a-kassa, skriva CV och ett sökande efter de få jobb som arbetsmarknaden kan erbjuda är numera min vardag, berättar Bernt.
– Långt ifrån det jag är van vid och när rastlösheten kommer krypandes är det bara att gå ut och gå eller hitta på något annat att göra. Det skingrar tankarna för en stund i alla fall.
– I sommar funkar det väl, men hösten och vintern som kommer – nej, det vill jag inte tänka på, säger Bernt och lägger ännu en ansökan i brevlådan.

JARI RIIKONEN
Text och foto