Den senaste tidens diskussion om Arbogas utmaningar kan väl inte ha undgått någon. Kommunen har utmaningar med ekonomin, med demografin, med lokaler, med personalens arbetsmiljö mm. Detta talas det ofta om. Det är nästan dagligen det går att läsa något om kommunens utmaningar.
Frågan jag ställer mig är, varför talar vi inte om vilket Arboga vi vill ha?
När skolan i Arboga har sparat över 40 miljoner kronor på 5 år, är det då en skola vi vill ha våra barn i?
Efter Socialnämndens stålbad, kommer omsorgen vara den våra äldre förtjänar?
Vi ser hur det i rasande takt försvinner sak efter sak, verksamhet efter verksamhet, som är en del av det Arboga vi byggt upp.
Sommarjobb för ungdomar försvinner. Ungdomscoacher och talpedagoger tas bort. Det sparas på julklappspeng till de mest utsatta. Motivationsboenden och stödboenden läggs ner.
Skolor hotas av nedläggning och storskalighet sägs vara lösningen på allt. Istället för att prata om vad vi vill ha och hur vi ska komma dit, så pratas det bara om vad vi inte längre har råd med.
Den politiska debatten begränsas till att handla om enskilda frågor och handlar inte längre om den stora bilden. Om hur vi tillsammans ska forma Arboga till den stad som vi vill ha.
När jag blev politisk aktiv var det främst av två anledningar. För att jag såg orättvisor som drabbade människor och jag ville se till att nästa generation fick de bästa möjligheterna som vi kunde ge. Vi måste lämna efter oss en planet som går att bo på och vi måste se till att alla barn får en trygg uppväxt.
Det som görs nu i Arboga riskerar att gå i motsatt riktning. Vi sparar på det viktigaste vi har och ser inte hur detta kommer påverka Arboga på längre sikt. Vi vet inte ens om de besparingar vi gör just nu blir besparingar, utan det kan lika gärna leda till högre kostnader när våra verksamheter inte räcker till för dom människor som behöver dessa.
Det finns ett talesätt som låter: Om vi bygger starka barn, behöver vi inte laga så många trasiga vuxna.
Jag hoppas att vi tillsammans, så fort som möjligt, kan lyfta blicken och se Arboga som en helhet. Skola, omsorg, fritid och kultur, föreningsliv, civilsamhället, allt hänger ihop. Tar man bort en del så skapas det håligheter som måste täckas upp av någon annan. Vi behöver se hur vi tillsammans kan utveckla Arboga och se vilka möjligheter vi har att samverka. Det är där de verkliga effektiviseringarna finns. Inte i strukna rader i en budget. Verkligheten blir inte enklare av sparkrav. Ta hjälp av människor som ser möjligheterna i sin vardag, som brinner för att Arboga ska bli så bra som möjligt. Våra medarbetare, föräldragrupper, föreningsliv m.fl. har alla väldigt många goda tankar som aldrig får se dagens ljus i den debatt som pågår nu.
Vart går gränsen för vad som är acceptabelt? När går det för långt? Hur stora barngrupper och hur få minuter med hemtjänsten är okej? När säger Arbogaborna stopp för ytterligare neddragningar och besparingar?
Den frågan vi alla måste ställa oss är: Vilket Arboga vill vi ha, och hur ska vi ta oss dit?
Andreas Silversten (S)
