Tankar om varg, tassemarker och grönbygden

Nu tar jag bladet från munnen och sticker ut hakan från min glänta i skogen.

Med anledning av Jan Kallbergs krönika ”Varg och förtrycket av glesbygden” i Magazin 24 ons 10/10 2018 vill jag som så kallad ”glesbygdsbo” göra min röst hörd.

Jag vill klargöra att jag inte har något emot Jan Kallberg, och att jag uppskattar hans krönikor i Magazin 24. Dessutom välkomnar jag att han lyfter frågan om varg och landsbygden.  Han nämner att ”en förkrossande del av de som har en åsikt om vargen aldrig levt i glesbygd med skog och natur – utan det handlar om makt.”

Som boende vid grusvägs ände vid Rölösjön i det vargrevir som kallas Kölstareviret anses jag vara glesbygdsbo och drabbad av ett ”direkt ingrepp i deras liv som ingen tar ansvar för”. Jag har varken jägarexamen eller färsk statistik-koll, men jag har några decenniers erfarenhet av att bo i skogen. Jag vet hur det är att köra mobiltäckningsfri oplogad vinterskogsväg med snöskovel, bågsåg, grushink och skoteroverall i bakluckan på bilen. Jag vet hur det är att ha 13 grader varmt i köket, hämta dricksvatten med ok ifrån skogen och inte kunna sova på grund av trandansen.

Det är helt okej, och jag flyttar aldrig.

På min gård lever sedan många år tillbaka hästar och katter och sommarbetande ungnöt. Jag rider eller strövar ofta ensam i skogen och plockar bär och svamp eller bara njutgår. Och här är jag aldrig rädd. Rädd är jag möjligen när jag går i stan eller kör i stressig biltrafik.

Jag välkomnar en debatt om rovdjurs- och landsbygdsfrågor där olika infallsvinklar och tankegångar får belysas i öppenhet och lyhördhet. Jag tror det är olyckligt om det bildas ”läger” eller grupper i debatten, där man förväntas ha en viss ståndpunkt eller tillskrivs en viss grupp. Jägare eller icke jagande, landsbygdsbo eller stadsbo, ung eller livserfaren; det mesta här i livet är varken svart eller vitt och kan vara både och. Folk är ett gäng individer. Så kan man kanske sammanfatta oss. Och alla är vi betjänta av opartisk, upplysande fakta, öppen orädd dialog, lyhördhet, eftertanke och ödmjukhet.

Som icke sakkunnig privatperson vill jag här dryfta några frågor/tankar och tar gärna del av svar och fakta i ämnena.

Ämnet varg:

• Att det är ett problem att inte kunna jaga med lösdrivande hund har jag full förståelse för. Finns det några erfarenheter från andra länder där man funnit en lösning på det problemet?

• Har vi människor ett delansvar för vargens beteende? Går vargen på min tomt bör jag skrämma honom, för bägges bästa. Går jag i skogen, i hans tassemarker, bör jag visa respekt och avlägsna mig, inte ställa mig och filma, söka kontakt eller försöka bli hans kompis. Med ömsesidig respekt har vi alla större chans att leva på landsbygden.

• Om vi som bor med så pass mycken relativt ostörd skogsmark omkring oss inte anser oss kunna ha plats för varg, var anser vi då att han får finnas?

•​ När vargjakt skall förekomma; vore det månne bättre om jakten bedrevs selektivt; där specialutbildade jägare med detta uppdrag kunde skjuta enskilda utvalda individer närhelst under året då man bedömde det som lämpligast? Inte alla emd jägarexamen är lämpliga för vargjakt. Och flera hundra jägare och eventuella aktivister på begränsad yta stressar alla djur och människor i bygden. Min farhåga är att man som jakten nu bedrivs skjuter alfadjur ”av misstag” och då riskerar att få problem med vilsna unga vargar som varken vet hur man ska bete sig eller klarar födosök på egen hand och därför oftare söker sig in bland bebyggelse och tamdjur. Dessutom har vi en dyster erfarenhet av att vargjakt kan locka fram ett problematiskt beteende hos vissa människor, och hela bygder riskerar att drabbas av osämja, ryktesspridning och sorgligheter. Det är det sista vår landsbygd behöver.

• Avslutningsvis i ämnet varg: Vad jag förstår finns ca 250 levande fria vuxna vargar i Sverige. Naturvårdsverkets miniminivå för gynnsam bevarandestatus ligger på 300 djur.

Däremot ökar den svenska vildsvinsstammen och beräknas nu till mellan 200 000 och 300 000 djur (förmodligen närmare den högre siffran.)Vargen börjar på många håll lära sig ta vildsvin. Kanske positivt för både folk och älg?  Likaväl som att vargen kan betyda problem kan den också innebära glädje.

Jag har själv erfarit det. Sången jag hörde en aprilkväll för några år sedan, när ett ljud jag vill beskriva som förenad lycka steg ur flera strupar och fick mig att förnimma att vi alla är del av tillvaron, är ett av mitt livs vackraste ögonblick.

Några tankar kring ämnet glesbygd (jag kallar det hellre grönbygd):

• Personligen oroas jag inte över rovdjuren. Vad jag däremot oroas över är vad jag uppfattar som rovdrift utfört av det stora skogsbolaget på skogsmarker som borde behandlas varsammare. Vi tål mycket, men nu tar maskinerna snart förstukvisten med.

• Att få femtrådigt elstängsel och en bra gräsröjsåg borde snudd på vara en mänsklig och tamdjurlig rättighet i våra trakter. Förmodligen en bra investering.

• Vi drömmer om ”Här-kan-vi-få-åldras-ihop-boenden” på landsbygden. Då belastar vi inte äldrevårdköerna i stan, och blir inte ensam belastning i varsin enslig stuga, utan en positiv tillgång av gemenskap och arbete på landsbygden.

För landsbygden är inte en belastning. Den är något positivt. Det finns ett sjudande myller av värdefulla liv även här.Det handlar bara om perspektiv.

Lina Adolphson, lyckligt lottad Rölöbo, Kolsva