Äntligen satt jag på konsert i kyrkan. Flera månader utan den stimulans som musikledarna i kyrkan brukar bjuda på med jämna mellanrum. Ett litet antal biljettförsedda åhörare spred ut sig framför orgeln där kören med godkänt avstånd stod placerad.

Det var den nya kören, sammanslagen i januari av Franciskus och Klara-körerna, som under Birgitta Rosenqvists ledning övat in ett digert vårkonsertprogram. Som extra solist framträdde Ulrika Magnusson och Helena Olsson Brinks tvärflöjt förstärkte en del av musiken.

Den gamla folkvisan Glädjens blomster inledde, följd av Petterson Bergers I furuskogen. Genomgående för programmet var alla perfekta arrangemang som fick melodierna att kännas som nya.

De nitton medlemmarna i den nerbantade kören lyckades med konststycket att få fram alla nyanser och klanger i musiken och de tänkvärda texterna. De var också kapabla till mäktiga crescendon. I vissa melodier hjälpte ekot i kyrkan till att förstärka sången.

Två sånger av Evert Taube: "Fragrancia" och "Så länge skutan kan gå" väcker eftertanke speciellt i dessa tider. Vem har sagt att just du kom till världen för att få glädje och lycka på färden talar till oss alla och framförandet var av bästa klass.

I Rolf Gravés melodi till Franciskus text "Gör mig till ett redskap" förstärktes de viktiga versraderna genom att basarna avlöstes av sopranerna.

Alla har vi väl minnen av Bachs Air men nu fick vi en nynnad version till Birgitta Rosenqvist ledande pianospel.

Svensk sommars egen melodi "Visa i midsommartid" och Ted Gärdestads "Sol, vind och vatten" förde oss fram mot höjdpunkten: "Brudmarsch från Jämtland" där tvärflöjten och kraftfulla sångliga marschtakter förenades med folkvisetoner i moll och ett otroligt välklingande framförande.

Tjänstgörande präst Ann Katri Kuronen påminde under kvällen om pingstens budskap.

För att ge fler tillfälle att lyssna sjöng kören ännu en gång samma kväll!

Tack alla ni som trots motgångar av alla slag gav oss en konsert att minnas.

Birgit Johansson