Nästa år firar demokratin i Sverige 100 år. Det var då, vid genomförandet av allmän och lika rösträtt år 1921, som kvinnor också blev politiska medborgare, något som tidigare förbehållits männen.
Sveriges riksdag firar detta genom att levandegöra historien och lyfta olika tankar om demokrati i dag och i framtiden under initiativet Ja må den leva! Demokratin uti hundrade år.
Här finns kunskap om folkrörelsens framväxt i Sverige men också tankar om dagens och morgondagens folkrörelse. För folkrörelsen är under förändring. Föreningars medlemsantal sjunker, allt färre är sugna på att sitta på regelbundna fysiska möten som kräver stadgar, dagordning och protokoll.
Samtidigt engagerar sig många frivilligt på olika sätt i samhällsdebatten, som anhängare kring specifika frågor, genom manifestationer eller i diskussionsforum och nätverk på sociala medier.
I somras besökte jag för första gången Fogelstad i närheten av Julita. Trots attplatsen bara ligger några mil söder om Arboga hade jag inte en aning om att detdär, för snart 100 år sen, bildades en partipolitiskt obunden medborgarskola för kvinnor, Fogelstadgruppen. Grundarna och initiativtagarna var fem kvinnor som såg ett behov att utbilda och ge kvinnor förutsättningar att ta tillvara sina medborgerliga rättigheter och ta plats i demokratiska församlingar.
För trots att kvinnor hade fått en möjlighet att rösta innebar det inte att de sågs som intelligenta varelser som kunde ha politiska idéer. Tvärtom utmålades de snarare som politiskt omogna, okunniga och ointresserade.
Fogelstad blev en plats där kvinnor gavs möjlighet att utbyta erfarenheter och idéer och där deltagarna ocksåfick mod och kunskap i att debattera och uttrycka sig, i en miljö som präglades av trygghet och gemenskap, och där allas röster var lika mycket värda. I över 30 år utbildades kvinnor från hela landet, med olika yrken och från olika samhällsklasser i medborgaskap.
Än idag spelar medborgarskolor en viktig roll för folkbildning och demokratin. Vuxna medborgare ges möjlighet att på ett demokratiskt och jämlikt sätt få del av kunskap och nya värderingar genom studiecirklar och föreläsningar.
För några veckor besökte jag just en sådan föreläsning arrangerat av ett studieförbund. Författaren och journalisten Po Tidholm, som bland annat vill skapa engagemang kring landsbygdsfrågor och regionalpolitik, gav förklaringar till varför landsbygdens befolkning inte längre riktigt litar på demokratin, på EU, på institutionerna, eller ens på stadsbor. Misstron växer och oron över ett land som ”faller itu” ökar allt mer. Det missnöjet måste tas på stort allvar menar Po, utan att uttrycken med nödvändighet bekräftas. Men folk måste få prata, bli hörda och sedda och inte minst, bli tagna på allvar.
Jag är djupt oroad vad den ökade polariseringen mellan människor kan leda till. Och nu, i dessa jubileumstider, känns det mer angeläget än någonsin att vi, som värnar demokratin, hjälps åt att skapa ett samhälle där alla kan och vågar delta. Och att vi inte likställer missnöje och oro med okunnighet och ointresse. För det tar långt tid att bygga upp ett demokratiskt samhälle, men det går fort att rasera.
Jag vill se fler lokala arenor för samtal, där vi lyssnar på varandra, tillåts prövavåra tankar och idéer men också vågar ompröva dem. Där vi diskuterar samhälleliga problem, svårigheter och möjligheter och där människor, med olika bakgrund, livsåskådningar, yrken och partitillhörigheter kommer samman just utifrån den bärande tanken att våra olikheter är en tillgång för att åstad-kommaförändring.
Där vi gemensamt gnuggar oss igenom olika samhällsfrågor och ges möjlighet att frigöra de krafter som vi människor sitter inne med.
Hur hittar vi nya sätt att göra detta på lokal nivå? Och vem har modet att ta första steget och bjuda in?
