Det är lätt att fastna i ”Idrottsparadoxen”
"Krillans" bandyplan blir ospelbar nästa vinter och Köpings kommun har aviserat att de inte kommer att investera i en ny anläggning.
"Krillans" bandyplan blir ospelbar nästa vinter och Köpings kommun har aviserat att de inte kommer att investera i en ny anläggning.
En sådan beräknas kosta mellan 8-12 miljoner och till det kommer en driftkostnad som idag ligger på 900 000 kr per säsong, i snitt. Under söndagen (9 februari) arrangerar Köpings IS en manifestation för att få politikerna att tänka om. Sista ordet är inte sagt än, men det ser tufft ut för KIS.
Bandyplanen är ett exempel på vad jag kallar ”Idrottsparadoxen”, en hemsnickrad teori som går ut på följande:
Att utöva idrott blir dyrare och dyrare samtidigt som det krävs året-runt-anläggningar för att nå eliten, oavsett om det gäller ishockey, bandy, fotboll eller något annat. När anläggningarna till stor del ska finansieras med kommunala medel leder det till en ”vinnaren-tar-allt-effekt”.
Antingen investerar en kommun stort och skapar gynnsamma förutsättningar. Edsbyn på 00-talet är ett lysande exempel. När deras nya ”bandykyrka” stod klar kunde de träna på is tidigare än konkurrenterna och spelade sen hem fem raka SM-guld.
Eller så satsar en kommun mindre vilket ofta leder till att bristen på förutsättningar speglar av sig sportsligt. Till exempel i Surahammar den här hockeysäsongen; de fick is i Surahallen veckan innan premiären och har sedan dess gått kräftgång i Hockeyettan. I skrivandes stund ligger de dyngsist i fortsättningsserien och kommer med all sannolikhet tvingas spela negativt kval.
Det är såklart inte kommunernas uppgift att se till att dess idrottslag vinner matcher; min poäng är att den höga tröskeln till eliten gör att många kommuner bara ser två alternativ framför sig. Antingen går man ”all in” och investerar stort, eller så håller man nere kostnaderna. Med tanke på det ekonomiskt pressade läget hos många kommuner är det lätt att förstå varför de resonerar som en pokerspelare som börjar få slut på marker.
Man kan dock invända att de tankebanorna är kortsiktiga. Det är ju framförallt ungdomar som gynnas av att det finns bra anläggningar och att föreningslivet görs lättillgängligt.
Särskilt i en era då sporter och företeelser som ”boomat” – golf, padel, crossfit och gym med personlig tränare – kräver hyresavgifter, medlemskap, gymkort eller greenfees. Det må vara bra med valfrihet och det skapar säkert arbetstillfällen, men de aktiviteterna vänder sig ju inte till ungdomar som växer upp i ekonomiskt svagare hushåll.
För att inte fastna i ”Idrottsparadoxen” behöver kommuner ta fram långsiktiga planer på hur de ska kunna bekosta bra anläggningar och erbjuda en mångfald av sporter. När får vi äntligen se en ”Idrottsvision” från en kommun i Västra Mälardalen?
Till sist; KIS borde kunna få ihop en rejäl slant från privatpersoner och företag om de gör en insamling för att rädda ”Krillan”. Resten går säkert att förhandla om.