Kriser är inte bara av ondo, de kan också vara en möjlighet att testa nya grepp. Till exempel har vi kunnat göra ett test som styrker mig i övertygelsen om att Facebook är en rätt kass kanal för företag och – framförallt – lokaltidningar.
Under pandemin har vi, precis som många andra, haft begränsade resurser på grund av permitteringar. För att fokusera resurserna där de gör mest nytta (att skriva lokala reportage) har annat fått stryka på foten (moderera sociala medie-konton, exempelvis).
Jag tog beslut om att göra ett litet experiment genom att tillfälligt pausa tidningens Facebook-sida. Dels för att spara tid, dels för att testa hypotesen om den verkligen gör någon skillnad.
Hittills verkar det varken göra från eller till. Det beror nog dels på att lojala läsare hittar in via vår webbsida eller app (mer info på sidan 17), dels på att försöka ha läsarkontakt via Facebook är något av ett dåligt skämt.
Med det menar jag följande: Vi har närmare 7 000 följare på vårt numera pausade FB-konto.
Betyder det att 7 000 personer får se när vi länkar en ny artikel? Knappast.
Facebooks algoritm gör så att bara några ynka procent av följarna ser den. Om de i sin tur kommenterar artikeln eller reagerar med en skrattande eller gråtande eller högrött ilsken emoji kommer den att visas för fler. Annars tynar den snabbt bort och får samla damm någonstans i det digitala arkivet.
Problemet med det systemet är att nyanserade och genomtänkta artiklar inte är det som skapar flest reaktioner. Istället är det de som söker att röra upp känslor genom att förenkla, provocera och ställa grupp mot grupp som spelat bäst på användarnas känslosträngar och därmed fått mest spridning.
Kort och gott; de som gapar och skriker högst.
Ljusskygg så kallad alternativmedia, anonyma trollkonton och konspirationsteoretiker tillhörde vinnarna under den Vilda Västern-period som rådde innan tech-jättarna sent omsider började städa rent.
Varför fortsätter mediehus då att mata FB-monstret? Från mitt perspektiv ser det ut som att tidningar världen över har gett sig in i en följa John-lek där alla vill ”hänga med” på det nya och ingen vill ”halka efter” – utan att reflektera över vad man hängde med på och på vilket sätt man skulle halka efter.
Information och innehåll som tidningar lagt enorma resurser på att producera har pumpats ut helt gratis på tech-jättarnas plattformar – utan att de behövt lyfta ett finger. Samtidigt roffar de åt sig en allt större bit av annonskakan.
Inte undra på att de skrattar hela vägen till banken.
