Bilen är packad. Allt vi behöver för resan. Det vanliga resebagaget men också det där extra för oss – som bara går att få till i en bil som min V70.

L

ängst bak i skuffen en kattlåda med sand. Mitt emot en bricka med två skålar – en för vatten och en för mat. I baksätet finns kattkorgen för nattsömn och där framme intill förarplatsen är kattburen fastspänd med säkerhetsbälte. Nu är vi på väg!

Resan ska ske med ett par övernattningar. Första stoppet blir Själland i Danmark och därefter någon lämplig plats i trakterna kring Eindhoven, Nederländerna. Sen kör vi vidare, tar svängen från Calais till Dover och därefter hela vägen upp till Goathland i England. Orkar vi inte hela den sträckan övernattar vi hos vänner på vägen dit.

Väl framme i North Yorkshire packar vi ur vid vårt lilla cottage och pustar ut. Äntligen framme!

Vilka drömmar! Så där funderade jag när alla tre katterna levde och trodde att den lilla röda Wilma skulle bli kvar sist.

Hon som var piggast av dem alla och som absolut skulle kunna hänga med på äventyr! Att ta bilen med katten till England – no problems!

Jag har många bekanta, en del nära vänner och några av dessa vänner har fyra ben och päls. I nästan hela mitt liv har jag haft djur som familjemedlemmar. Vita som var en vit katt och döv – fanns i familjen redan när jag föddes. Flera katter avlöste sen Vita. Och när jag fyllde 11 år hade jag efter långt tjatande fått mina föräldrar att köpa en hund – en strävhårig foxterrier.

När min dåvarande man och jag flyttade till huset jag bor i hade grannarna en katt som rätt omgående valde vår bostad som sitt hem istället. Det var den kastrerade hankatten Frasse – som kallades Sippan av oss.

När barnen kom blev Sippan en ännu kärare familjemedlem. Barnen älskade denna kisse.

Sippan blev 18 år och sorgen var stor när hans liv var slut. Så snabbt införskaffades en ny - den röda katten Hasse från Köping.

Hasse – lika älskad – blev bara 12 år när det konstaterades att hans njurar var slut. Stor sorg igen och denna gång blev det två katter! Kattbröderna Curry och Felix från Skultuna.

Senare utökades familjen med Wilma – eller Vilda Wilma som hon kom att kallas.

Äldste sonen och hans flickvän på den tiden hade tagit hand om hittekatten Wilma och när de två gick skilda vägar ville båda ha Wilma!

Uppgörelsen lät så här: ”- Du får ta alla möbler, allt – bara jag får Wilma!”

Det var flickvännen. Så blev det men kort tid därefter ringde den forna flickvännen med gråten i halsen. Hon hade flyttat hem till mamma och Vilda Wilma trivdes inte.

” – Kan hon få bo hos er”, bad den före detta flickvännen. Och på den vägen blev det.

Wilma var en liten, långhårig, röd kisse på 3 kg. Vild och sprallig satte hon kattpojkarna Curry och Felix på plats!

Ena stunden var det brottningsmatcher på köksgolvet med Curry för att i nästa stund tvångstvätta honom intensivt. Felix var rädd för Wilma och flydde om hon kom för nära vilket hon ofta gjorde. Han slog henne först med tassen, men snäll som han är, med indragna klor.

Så med tanke på att Wilma var yngst och dessutom sprallig och vild hela livet – trodde jag att hon skulle överleva de andra två. Och i mina fantasifulla drömmar for vi på äventyr med de brittiska öarna i sikte! Vi skulle ju bo där del av året – Vilda Wilma och jag.

Så blev det ju inte. Kattpojken Curry avled förra året och lilla Wilma blev plötsligt svårt sjuk i augusti. Så sjuk att hon inte orkade vara sprallig och vild längre.

Hon orkade ingenting – inte heller leva.

Stor sorg och av mina drömmar blev intet. Men katten Felix, snart 15 år, har jag kvar. En lugn och vänlig herre utan minsta intresse för äventyr.

Drömmer gör jag fortfarande. Nja inte drömmer – jag lever efter principen: ”Don’t call it a dream – call it a plan! – Kalla det inte en dröm – kalla det en plan!”