Hur tunga steg blev lättare att gå…

”En olycka kommer sällan ensam” är ett talesätt. Lite så kände jag de första månaderna in på nya året 2021. Slag i slag drabbades vi i vår familj av händelser som tog ner oss alla och allra mest mig.

Som utbränd har jag numera betydligt mindre kraftförråd än förr och allt hemskt som hände fick mig att rasa ihop fullständigt. En morgon när jag bestämt mig för att ta en lång promenad kom denna krönika till.

Jag tänkte – varför ska just jag drabbas så hårt om och om igen? Varför ska vår lilla familj utsättas för svårigheter så ofta? Har vi inte haft det tillräckligt besvärligt? Hur mycket kämpande ska vi behöva stå ut med?

Då när man känner sig nere och mår dåligt tenderar alla sorgliga minnen att komma över en. Jag tänkte på hur mobbad jag var i skolan som liten. Varför? Jag har ingen aning. Förmodligen var jag ett lämpligt mobboffer – blyg och tyst med mitt mörka hår i en lång fläta på ryggen. Det räckte antagligen för att göra min grundskoletid till ett helvete.

Sen kom allt annat också där jag gick och tänkte. Kampen för barnen i en oförstående skolvärld, utbrändhet, skilsmässa…

Varför just jag?

Sen tänkte jag lite längre. Att ”alla” har haft det mer eller mindre svårt någon gång.

Tänkte på min farmor och farfar. När de fått sitt första barn, min pappa, bodde de i ett enkelt rum utan kök – med dass på gården. Fattigt, kallt och svårt.

Mormor och morfar – hur de slet för brödfödan på sin lilla jordlott. Jag kan se mormor framför mig när hon sitter i köket. Ena stunden ilsken över allt elände för att i nästa stund gråta bittert.

Mina egna föräldrar – livet var inte alltid en dans på rosor minsann. Min svärmor Kerstin – hennes liv är värt en egen berättelse! Så många svårigheter och redan från start i livet.

Men – sen tänkte jag ännu lite längre. Jag kan höra min farmor sjunga och min farfar berätta historier. Hur vi sitter och mår gott hemma hos dem när jag var en liten flicka. Jag tänkte på allt roligt hemma hos mormor och morfar.

Mormor som styr och ställer – alltid stark och driftig – och morfar – så glad och rolig, ständigt med glimten i ögat.

Min egen barndom, mina älskade föräldrar – hur de gjorde allt för oss barn. Hur tryggt det var därhemma – pappa en trofast klippa och mamma alltid varm och kärleksfull. Min svärmor – glad och rolig, kreativ och klok, ja helt fantastisk.

Sen kom jag förstås in på mig själv och mitt eget liv igen. Mitt liv som absolut inte alls bara har varit en massa sorg och bedrövelser!

Jag började tänka på allt bra! Allt roligt! All lycka jag haft och har i mitt liv.

Där vände det! Den mörka vägen blev plötsligt ljusare. Stegen blev lättare att gå och det tunga på mina axlar kändes inte lika tryckande längre.

För mig är musik viktigt – förutom förmågan att skriva. Där jag gick på min morgonpromenad kom några musikstycken för mig.

”My love for you renews my might, I’m warm again, my pack is light. It’s you, Lili Marleen, it’s you Lili Marleen…”

Den tyska melodin som blev så popular under andra världskriget.

”Jag är varm igen, min packning är lätt” – som texten säger på svenska. Och istället för Lili Marleen tänkte jag på mina barn och mina vänner som finns för mig.

Och den här fina texten av Karl-Ewert Christensen, tonsatt av Jules Sylvain:

”Räkna de lyckliga stunderna blott och glöm dem som sorger dig ge. Göm alla soliga minnen du fått och allt skall sig ljusare te. Himlen kan vara ibland så tung och grå men då skall du bara tänka tyst som så: Räkna de lyckliga stunderna blott och låt dem i hjärtat bestå.”

Så riktigt och rätt!

Räkna de lyckliga stunderna blott! Glöm de andra!

Sista biten hem nynnade jag Bobby McFerrins låt:

“Don’t worry, be happy! In every life we have some trouble – But when you worry you make it double – Don’t worry, be happy…”

Oroa dig inte – var lycklig!

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.