I denna pandemins tidevarv har jag hunnit skänka både en och två tankar på hur det egentligen står till med saker och ting, både i ens inre värld och i ens omvärld.

Vad gör en sån här händelse med oss som människor? Hur påverkar det oss och vår syn på livet?

Kanske är det flera än jag som ”i dessa tider” också tagit tillfället i akt, stannat upp en stund och vänt blicken mot sig själv. Upptäckt att saker man uppskattar i livet har fått större utrymme, liksom insikten om att inget kan tas för givet.

Rent av dragit lärdomar av sina personliga insikter och kommit ut på andra sidan som aningens lite mer, tja, tacksam och hänsynstagande medborgare?

Eller nja, kanske inte?

Ett tecken på att saker och ting börjar ordna upp sig vad gäller smittspridningen är att allt annat håller på att skita sig. I alla fall om man utgår från inlägg som återigen börjat dyka upp på sociala medier, där populismen gjort comeback efter ett par månader i karantän.

Jag blir rätt nedstämd när till synes förnuftiga människor d-elar inlägg från tvivelaktiga källor, skriar om att landet håller på att gå sönder, gastar om hårdare tag och straff och gärna tar till överord som avslutas med ett gäng utropstecken. Utan minsta reflektion kring vad som är sant, vad som är orsak och vad som är verkan.

Tänk om vi skulle ta och vända på steken. Med versaler kämpa järnet för att bevara, stärka och utveckla det som bevisligen får oss att må bra. Som har positiva effekter på hela samhället.

Exempelvis höja våra röster för kulturen, som väger lätt när det ska sparas pengar i den offentliga budgeten. Människans behov av att uttrycka sig i olika former har kanske aldrig varit så stort som idag. När pandemin satte begränsningar att fysiskt ta del av kulturupplevelser har den hittat andra vägar, det är virtuella museibesök och digitala konserter.

Människor som konsumerar eller utövar kultur har roligare i livet, en bättre hälsa, blir mer engagerade och kreativa medborgare och det har en stor betydelse för att öka toleransen i samhället. Sjukt bra!

Så hur kraftsamlar vi för att öka medvetenheten och statusen för kulturen hos beslutsfattare?

Hur hjälps vi åt att få en gladare stad där människor mår bra?

Och kan vi även sätta fokus på att Sveriges orörda skogar minskar i allt snabbare takt? Att den biologiska mångfalden håller på att försvinna och att klimatförändringarna är ett allvarligt hot.

Naturen har en helande kraft på både kropp och själ. Vi mår bättre, stressar av, koncentrationsförmågan ökar och vi blir mer positivt inställda till andra människor när vi vistas i naturen. Så fantastiskt ju!

Vi är många som känt ett stort behov av att vara nära naturen under pandemin. Eller ja, många i den friska medelklassen i alla fall, vi vandrar, paddlar och cyklar som aldrig förr, medan andra grupper i samhället aldrig tar sig dit.

Och även om man lätt får uppfattningen av att vi i Sverige är bra på att skydda vår skog, bygger det skyddet i stor utsträckning på frivillig hänsyn.

Så hur kan vi öka intresset och engagemanget hos fler att skydda och bevara våra skogar? Vad innebär det för samhällets relation till naturen framöver, om vissa aldrig besöker den? Hur lockar vi fler?

Det finns gott om vetenskapliga belägg för vilka effekter både kultur och natur har på vårt välmående.

Kunskap som verkligen borde få fäste om man vill få till en förändring, men som riskerar att viftas undan när åsiktsbubblor och faktaresistens breder ut sig.

Och när vi inte har tillit till fakta, som förvisso också medför en del insikter som är tunga att bära, låter vi oss styras av våra rädslor.

Rädslor som gör att vi lätt dras med i en negativ våg av oro och lägger energi på fel saker.

Kanske ska vi istället fokusera på vad vi själva kan göra för att skapa den värld som vi längtar efter?