Jag har alltid haft viss respekt för riktigt stenhårda, äkta, gammaldags kommunister av en enda enkel anledning. Forntidens kommunister stod för vad de tyckte och hymlade inte utan skrev ut sina åsikter med svart på vitt.

Inte som dagens överbeskyddade medelklassungdom som, efter att ha ätit mammas mackor, tar bussen för att slå sönder ett fönster till en partilokal – utan en vänster som inte slog sönder något men uttryckte sina åsikter utan omsvep.

Inget larv med löntagarfonder, Meidner, låtsas-bolag i stat och kommun och tillväxtministrar. Inget fjanteri med Annie Lööf och någon sorts koalition med bourgeoisie och borgerlighet.

Raka rör har alltid kännetecknat den kommunistiska kärnan och det är något jag faktiskt saknar. Dagens vänster är en klimatfixerad kastratsångarkör mot 1970-talets kommunister. Amatörer. En förstafemma med rostiga skridskor, står still, ingen energi.

Dagens utslätade folkhemskonsensus saknar den demokratiska spänsten som de kommunistiska och vänstersocialistiska grupperna faktiskt tillförde samhället förr. Om än att det ville ersätta hela
sk*ten med proletariatets diktatur!

De gjorde många uppriktigt förbannade men är det inte en del av det demokratiska livet? Rätten att ha politisk konflikt, som sker med ord och argument, vilket driver samhället framåt. Polarisering i ett samhälle kan både vara negativ och positiv. Det negativa är att grupper söker sig till ytterligheter och politiskt motiverat våld. För detta finns inget försvar och att samhället agerar mot detta är demokratins rätt att värna mot övergrepp.

Det positiva är att det skakar om vår fisljumma tillvaro och tvingar folk att ta ställning, precis som en konstnär som biter folk i benet i en installation som hund. Formen kanske inte är vacker men den forcerar fram tankar, funderingar och reaktioner. Du tvingas jäklar tänka till för första gången på ett bra tag.

Idag är folks största utmaning om det skall vara fiskpinnar eller fiskbriketter på Willys.

Vad har hänt med kära gamla bekanta som Gruvarbetarförbundet? Hur kommer vi inte ihåg våra uppväxtårs 70-tal, med termoskaffe, pepparkakor och TV-rutan fyllt utav ett argt ansikte med hjälm på sned som säger:

”Vi häääär i Malmberget kräver……”, ”Vi häääär i gryva’n i Stäkenjokk kräver…” och ”Vi gryvarbetare häääär i Kirrruna kräver….”

Dagens vänster kunde vara med i gruvarbetarförbundet – eftersom alla gruvar sig för att arbeta.

Vem har kurage att kräva något idag? Ingen. Då får man sparken som samarbetsovillig eller trakasseras till uppsägning. Facket har fullt upp med att bläddra i konferensbroschyrer och Systembolagets nyheter. Vem bryr som om en riktigt förbannad arbetare?

Har man rätt att vara förbannad? Självklart. Det är en skyldighet mot ett demokratiskt styrelseskick och den fria åsiktsbildningen att då och då bli riktigt uppretad och säga rent ut vad man tycker.

Skam vore det annars. Därför saknar jag de som har kurage att kräva saker som ett led i samhällspåverkan och för att driva på utvecklingen. De gruvarbetare som fyllde den svartvita rutan i TV med sina krav ville ha närdemokrati, företagsdemokrati, fackdemokrati, raka rör och som högst fritt snus på jobbet för egen vinning.

De använde ordet demokrati flitigt precis som sovjeterna använde ordet fred – det var inte alltid ordet som passade ihop med deras avsikter men avsikterna doldes inte.Kommunisterna ville ha proletariatets diktatur. Inte en koalition med Centern och Folkpartiet.

Det fanns en oegennyttig vilja att förändra. Allt var inte realistiskt och man hade en dröm om ett kollektivt liv som redan visat sig vara en förlorad utopi i öst.

De enda som kräver saker idag är gnällkören som skall ha stöd, bidrag, mer stöd, högre ersättningsnivåer och gökungetillägg – och man vill bara ha och ha. De som kräver något idag vill inte förändra, förnya, skaka om och lyfta fram nya samhällsvisioner. De ser bara till egennyttan. Inget annat.

Är det bara jag som saknar de som ville utmana och stod för det? Oavsett deras åsikter?

Att återigen få höra på norrbottniska: ”Nu jeflar vill vi ha hit sjefen och prata allfvar!”.

Det skulle göra gott i det slätstrukna, vattenkammade åsiktsklimat vi lider oss igenom. En snäv liten åsiktskorridor där ingen kan säga yxa utan att det måste vara en hållbar yxa.

Då är det så man önskar att forntidens kommunister återuppstod. Även fast jag är allmänborgerlig kan jag inte undvika att sakna de som förr stod ut i politiken – jämfört med dagens slätstrukna mellanmjölkspolitiker.