Masochism på allmän plats
Jimmy Bladh skriver om tävlingsmänniskor och dåliga förlorare.
Jimmy Bladh skriver om tävlingsmänniskor och dåliga förlorare.
Alla ursäkter är till viss del förklaringar, men alla förklaringar behöver inte vara ursäkter. Detta är såväl en förklaring som en ursäkt för passerade och framtida beteenden i olika tävlingssammanhang.
Torsdagkvällar på den lokala puben har blivit tradition. I den dova belysningen frågesportas det varje vecka bland ölkranar, trädetaljer och trevlig personal.
Det är inte bara i mitt sällskap det är tradition, startfältet är med några undantag detsamma vecka efter vecka. Tillsammans med en underhållande quizmaster och en sofistikerad frågeskrivare har detta bland oss inblandade skapat en väloljad stämning av ”ni som fattar, fattar”-jargong och interna skämt som då och då bryter av allvaret.
För blodigt allvar är det, i alla fall för mig.
Vi går alla runt och självtitulerar oss olika epitet.
Vi är ”godhjärtade”, ”fördomsfria” eller ”prestigelösa”.
Vi kan även glimten-i-ögat-benämna oss i mindre smickrande ordalag såsom, ”grubblare”, ”cyniker” eller ”tummen-mitt-i-handen”.
Att hålla på och kategorisera både oss själva och varandra tror jag är nyttigt för vår förmåga att förhålla oss till andra människor samt ren och skär självbevarelsedrift, sedan beror det ju såklart på vad som får din båt att flyta.
Själv har jag lättare att utåt kokettera med brister än att sjunga egen lov. Jag erkänner gärna hur usel jag är på första intryck, slå i en spik eller lösa vad som helst som har med bilar och motorer att göra.
Såklart tillskriver jag mig också positiva epitet, men för att inte framstå som förmäten sker det hemma på kammaren. I landet där ordet ”självkänsla” var bland de mest googlade under 2018 är självförhärligande en av de största styggelser man kan ägna sig åt.
Vid begreppet ”tävlingsmänniska” gäller lite andra regler, det är betydligt mer socialt gångbar än den mer osympatiska synonymen ”dålig förlorare”.
Innebörden är inte riktigt densamma: men precis som att alla ursäkter är förklaringar är ju dåliga förlorare tävlingsmänniskor, även om tävlingsmänniskor inte behöver vara dåliga förlorare.
Är man inte Peter Forsberg, Charlotte Kalla eller Thomas Wassberg kan det bli ganska larvigt med någon som till och med vid turbaserade kortspel slänger korten när hen märker åt vilket håll det barkar.
Den kulturen man vuxit upp i och med formar givetvis en mer än vad man själv vill erkänna: ”man kan ta killen från Rosengård, men man kan aldrig ta Rosengård från en kille” som Zlatan kreativt parafraserat från något amerikanskt ursprungscitat.
I mitt fall har uppväxten med ett kompisgäng där det skulle tävlas i allt från luffarschack till landbandy suttit sina tydliga spår.
Att vi sedan från tidig ålder värderat kunskap högt: spelade land, stad och hav under ohälsosamma ljudvolymer i kvarterslokalen och gjorde egna frågesporter födde en gemensam vetgirighet vilket senare ledde till en allmänbildning.
Denna allmänbildning kommer väl tillpass under torsdagarna där tävlingen är hänsynslös och marginalerna små.
Går en fifty-fifty inte hem så kan man vara rökt och tvingas se på när rivalerna jublar några bord bort, det spelar liksom ingen roll att man har det rätta svaret på kladdpappret.
Ni som fattar, fattar.
Visserligen kan man röra sig mot utgången med lätta steg de gånger ens lag lyckas vinna, men oavsett utgång tar torsdagarna fram några av mina värsta sidor och blir både mentalt som fysiskt påfrestande. Blodtrycket höjs sakta men säkert, man förbannar sig för att man inte kommer på svaren och oroar sig över chansningar.
För att inte tala om ifall någon inte tar hänsyn till den ömsesidiga respekten vi invigda byggt upp, som att trotsa det stenhårda mobilförbudet eller försöka fuska vid rättning.
Stora delar av kvällarna är när jag tänker på det ren ångest, men det är samtidigt för kul att låta bli.
Där har ni förklaringen till potentiellt tjurig uppsyn en och en halv timme i veckan, och förhoppningsvis kan ni godta min ursäkt.
Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.