Vi har svårt att förstå tid som människor. Tiden kan ibland uppfattas att gå snabbt eller oerhört långsamt.
Ändå är människan det enda djuret som har tid. Det finns ingen räv som säger till en annan räv – ”vi syns om fem timmar vid korsvägen i Lersäter för att knapra på påkörd hare” – för rävar, älgar och alla andra djur har ingen tidsuppfattning.
Djur förstår vissa sammanhang men djurens tidsuppfattning finns inte. Det är något vi skapat. Om det är riktigt illa finns det ingen tid i universum – utan det är ett rent mänskligt påhitt till glädje för urmakarna på Seiko och Breitling.
Så hur är tid när vi inte tycker att något skiljer sig utan allt är sig likt? Dagarna är utbytbara och vi uppfattar att tiden står stilla. Som när det räknades tregradsekvationer på matematiken på gymnasiet när man önskade att det precis som på flyget skulle trilla ner syrgasmasker när man inte längre orkade ens andas.
Ibland springer tiden. Som när ungar växer upp och de oerhört snabba sommarloven när man gick i skolan. Det är som en annan tidsenhet. Vi behöver tid, för den ger oss organisation och struktur så vi kan försöka förstå vad vi håller på med i det som vi gemensamt kallar livet.
Tiden behöver inte oss. Tid skiter lika mycket i om vi lever eller dör som en björk utmed Hedströmmen. Tid är fristående, det är en solitär i vår verklighet, som ibland försvinner och vi glömmer bort den när vi tror att vi lever i en verklighet som inte förändras.
Och tid återkommer till oss när vi plötsligt konfronteras med att tiden har gått och förändringen är här.
Plötsligt försvinner något som vi har tagit för givet skulle vara där – som när Sveriges enda K-märkta kommunalråd plötsligt bestämmer sig för att sluta vara kommunalråd. (Hon blev kommunalråd strax innan faxmaskinen blev vitt spridd informationsteknologi).
Från ingenstans får vi lära oss nya ord som pandemi och tsunami därför att något hänt som förändrar, förkastar och ibland förstör. Saker förändras.
Så när nu Magazin24 har ett jubileumsnummer över att man funnits i tjugo år – är det något vi reagerat över under dessa två decennier?
När tidningen har kommit, ostfrallan på Bivur sett likadan ut, Ströbohög står kvar och torget i Arboga är lika fyrkantigt.
Har det verkligen hänt så mycket de senaste tjugo åren? Är det så mycket att orda om?
Eller är vi oförmögna att förstå tid – det som vi själva uppfunnit?
Kanske är vi lika perplexa som Viktor Rydbergs tomte från 1881 som enbart konstaterade; “Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick – men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!”
Under dessa två decennier har som tomten konstaterade människor fötts, levt, verkat och avlidit i en jämn cykel som flödar från generation till generation. Min generation har uppenbarligen blivit äldre. Jag vet inte hur det är med din. Och Magazin24 har varit med på den resan, skrivit, dokumenterat och berättat.
En tidning är inte bara journalistik. Det är också en kommunikationskanal för företag till konsumenter och företagskunder. En tidning är handboll, fotboll och innebandy. Mitt i tidningen dyker predikoturer upp och berättar att det finns ett stående invitation att ta del av allt från insikter om livet och dess mening, till frälsning, körsång och pensionärsbingo.
Tidningen är med på fisketävling. Arga fritidspolitiker klagar på saker som de hoppas få ändring på som insändare. Vi läser familjenotiserna. Allt som händer i det som omger oss komprimeras in i en tidning, pressas ihop, som en perfekt matematisk formel som med minimalistisk precision omsluter verkligheten för att sedan kunna vecklas upp och förklaras.
Små notiser blir artiklar, artiklar blir sidor, sidor blir allmänbildning och någonstans i slutändan får vi faktiskt ett bättre samhälle. En tidning gör det fortlöpande – observerar, förmedlar och presenterar. Tidningar lever i tiden. De är på ett sätt tiden. De levererar tiden, samtiden, nutiden och den tid som är.
Vi själva är upptagna av att köpa skruv i bygghandeln, rafsa i kylen på ICA efter rätt storlek på laxen och är i det närmaste omedvetna om den tid som rör sig som en sakta ström, stadig och slö, som Hedströmmen vid Östtuna.
Det kan vara så illa att vi sitter som tomten på loftet; ”Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.”
Tidens ström flyter genom tidningar. Därför har tidningen alltid en plats i samhället. Tidningarna har inte svaret på gåtan, om tid och livet, men de ger oss svar på vad som lever i vår tid.
Resten är upp till oss att försöka formulera en förståelse över.
