Ett ovanligt år går mot slutet. När jag tittar tillbaka på texten jag skrev för två år sedan, får jag inte bara Arbogas historia utan också en bild av hur många nutida traditioner som inte blivit av i coronans 2020.

Sådant som om vi dock kan vänta oss få uppleva igen, när alla är vaccinerade mot covid-19.

Det är efter modellen i Alf Robertssons ”Mitt land - Sverige”, som jag skrivit ”Min stad – Arboga”. (Ursprunglingen publicerad 2018).

***

Jag är franciskanerbrodern som var med och byggde kyrkan
och som lärde de rikas barn att läsa
Jag är tysken som ritade Arbogas stadsplan
och smidde vapen åt Gustav Vasa på Jäders bruk

Jag är Sten Sture och rikets Hövitsman
och 1400-talets adel, präster, borgare och bönder
Jag är den svenska demokratins födelsestad
för jag är Sveriges första riksdag 1435

Jag är på 1500-talet Gustav Vasas dotter Cecilia
som ordnar party i stans gamla Helgeandskyrka
Jag är arbetaren som på 1940-talet spränger ur berget
för att ge plats åt den stora flygverkstaden

Jag är Rådhuset vid Stora Torget en torsdagskväll
och en häst i riddarspelet i Carl Bergmans park
Jag är göken i de Silfverlingska hagarna
och en eka på Tjurlångens vatten

Jag är koltrastens konsert vid Skogsborg en junikväll
när Arme Syndares klocka där ringer till helgsmål
Jag är Engelbrekt vid Trefaldighetskyrkans port
och Lasse-Majas minnessten vid Strandvägen

Jag är en golfboll i Haketorp en duggregnsdag
och en stenhård puck i ishallen en onsdagskväll
Jag är en tilltufsad ensling på Labrons bänk
och en solbränd simmare i Villagatsbadet

Jag är Brixels filosof vid varuhusen
och en mogendanskväll i Folkets park
Jag är Blom i Medeltidsdagarnas vimmel
och en norsbåt i Hamnbassängen i april

Jag är pensionären med rullatorn på väg till PRO
och mamman med det trötta barnet i varukorgen på Ica
Jag är Arbogapastej efter receptet från C,A. Carlssons
och ölet som kommer efter från Arboga Bryggeri

Jag är Arbogaåns vårflodsvatten
och Ekbackens vitsippsmatta i slutet av maj
Jag är Teknikbackens lift på sportlovet
och gångstigen till Maxelmosse en söndagsmorgon

Jag är Muhammad i sitt färgglada grönsaksstånd
och Jean som kom till Nalles från Kongo
Jag är en Öbergsk lördagsbulle från Saga
och en hawaipizza från Bensingatans Adria

Jag är svetten i gymmet vid badet
och violernas ångande doft vid Koberg
Jag är Arbogaflickan Bibi Johns
och ungdomsmusikkårens piccolaflöjt

Jag är en bit Bredsjö Blå från Anns Ost
och en filéead fisk från Gösens i fredagsrusningen
Jag är trettonhelgens squaredance i Vasahallen
och trafikmeddelandet om Gräsnäs i Radio Västmanland

Jag är födelseannonsen i AT en morgon i maj
och ett ljus som tänds vid Minneslunden i Allhelgona

Jag älskar min stad och människorna som bor här.
Visst ifrågasätter jag ett och annat som händer.
Men kärleken till och känslan för den plats där jag lever,
den kan ingen ta ifrån mig, som Alf Robertson uttryckt det.

Arbogaån, och de gamla husen på båda sidor om den,
och människorna här i stan, allt är en del av mig själv.
I en värld och i ett land där så mycket märkligt händer
och där allt ska gå så ohälsosamt snabbt,
är jag glad över att jag får leva och får bo i Arboga.