När Tusse svor i TV
Harry Holm skriver om språkbruk, kvotering och ordet nej.
Harry Holm skriver om språkbruk, kvotering och ordet nej.
Det spelar roll hur vi använder våra ord. Men när till och med fina Tusse svor i TV, undrar jag om det kanske bara är att ge upp försöken att städa i det svenska språkbruket.
Jag har svårt för program med Kristian Luuk. Så jag ser inte på hans nya serie Veckans Ord. Men annars är jag extremt intresserad av just ord och funderar på än det ena, än det andra uttrycket: Nya skapelser, som ”Platta till kurvan”, eller äldre ord som ”Borgarblaska”.
Jag hade börjat jobba på Nerikes Allehandas redaktion vid Stora Torget i Arboga. En tidig kväll gick jag, med min lilla dotter vid handen, förbi Sturebiografen på väg hem. I väntan på filmen stod där på trappan ett gäng SSU-are.
Inför min förskräckta dotter hånade de mig högljutt för att jag jobbade på en ”borgarblaska”.
När samma killar senare satt i kommunfullmäktige sa de i decennier inte mycket, bara orden ja eller nej, som eko på vad kommunalrådet uttryckte i respektive beslut eller omröstning.
När jag var barn gillade inte heller tvillingarna Hans och Stig mig. Och jag förstår dem. Av sin mamma fick de där i grannhuset alltför ofta höra:
”Tacka när ni får nåt. Titta på Harry han tackar alltid”. Och ”Svär inte. Se på Harry, han svär aldrig”. Jag var uppfostrad så. Och inte blev det mer svära av sedan jag i åratal, sex dagar i veckan gått in genom klassrumsdörren, ovanför vilken det stod ”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning.”
Jag visste varken vad kultur eller bildning var men den svarta ramen kring tavlan betonade på något vis att det var fult att svära.
Nu svärs det som aldrig förr, inte minst i TV, ja även i Bäst i Test och andra produktioner som annonseras som familjeprogram. I USA piper det till i sändningarna, så att varje svordom döljs. I svenska underhållningsprogram skulle det bli ett evigt pipande. Så fort en artist ska uttrycka exempelvis glädje över ett mottagande svärs det.
Även det sjuka uttrycket ”sjukt bra” är mindre nedskräpande än svärorden.
Till och med Tusse svor i ett skede av Melodifestivalen. Där miste han kanske några tusen röster. Men de svordomståliga och de svärvana var så överväldigande många att det gott och väl räckte till seger.
Smaken är olika. Men för mig är offentligt svärande ett språkligt fattigdomsbevis. Det går att använda andra förstärkningsord än svordomar, t.ex. ”väldigt”, ”fantastiskt” eller det underbara ordet ”underbart” i positiva sammanhang.
Annars få vi hitta på nya kraftord, som min gamla kemilärarinna Frida Granzelius som i ilskan bland annat kallade oss för ”repdängare”.
Apropå Tusse så kommer jag att tänka på ordet kvotering. Uttrycket ”Kvotering är inte lönsamt” kallar en norsk forskare för ”fake news”, påhittade nyheter. Då handlar det om värdet av fler kvinnor i företagsledningarna.
Och hade det inte funnits regler om kvotflyktingar, då hade Tusse inte varit här nu, då hade vi inte haft honom som reklampelare för Sverige i Eurovision Song Contest i maj 2021.
Ordet nej då, vad betyder det? Det kan skifta. När Lars Adaktusson flera gånger röstade nej till att EU skulle bestämma våra (och andra länders) abortlagar, skrev DN att han röstat mot aborter. Någon rättelse fick han inte in i tidningen. Så vi journalister har också ett ansvar att vara noga med orden så att sanningen kommer fram.
Nej till Euron röstade vi svenskar. Utan att fråga oss som betalar skyfflas nu ändå enormt mycket mer än förr av våra skattepengar ut till länder som är sämre än oss på att sköta sin ekonomi.
Det spelar roll hur vi använder våra pengar. Men också hur vi använder våra ord. Även oss enskilda människor emellan. Ord kan såra och sådana sår kan vara länge. Men jag såg ett i sammanhanget passande recept:
När någon är dum mot dig, tänk på den personen som ett sandpapper. Han eller hon skrapar på dig och gör dig illa.
Men senare kommer du att vara blank och fin, medan den som gjort dig illa visar sig vara oanvändbar.
Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.