Vi skickar till skolan det käraste vi har

Skolstarten är en milstolpe i livet. Många av oss har tydliga minnen från den
egna skolgången, både bra och dåliga.

Min första fröken hette Birgitta. Vi var 20 elever i första klass och vi hade fröken Birgitta i alla ämnen utom gymnastik. Hon kunde allt.

På rasterna lekte vi, spelade boll, brottades och ibland blev vi osams och slogs. Jag minns att vi löste många konflikter själva och tror aldrig vi fortfarande var osams när lektionen började. 

Lågstadiet var för mig en obekymrad och härlig tid, åtminstone i mitt minne. Mellanstadiet var betydligt tuffare, men där mötte jag som 10-åring en lärare som kom att betyda mycket. Där och då föddes min lärarsjäl.

När man som förälder tar sitt barn till skolan för första gången är ofta de egna skolupplevelserna och minnet av den egna skoltiden starka. Kommer mitt barn att trivas i skolan? Kommer lärarna att förstå sig på och se mitt barn, kommer det ha lätt eller svårt för att lära och kanske framför allt, kommer det att få vänner?

Vi som arbetar i skolan behöver möta upp föräldrar i de här funderingarna, vi behöver ta dem på allvar och visa i ord och i praktisk handling att det är tryggt att lämna sitt barn hos oss. Men skolan är ingen skyddad värld. Alla skoldagar kommer inte att vara toppendagar. 

Finns det mobbning här? Det är en vanlig fråga när jag möter nya föräldrar. Jag svarar alltid ja. Det förekommer mobbning här. När vi kommer samman i grupp triggas ibland människans sämre sidor. Stänger vi dörrarna om oss här och nu, brukar jag säga på föräldramöten, kommer det att kränkas här också. 

Vad som skiljer skolor åt är nämligen inte om barn ibland gör elaka saker mot varandra, det är istället vad skolan gör när det sker.  

Varje skola behöver ha engagerade och kunniga vuxna som brinner för att lösa kränkningar och konflikter i praktiken, och som inte ger sig. Vi behöver vara kloka och pålästa och vi måste använda metoder som fungerar. Oftast blir det snabba resultat, andra gånger tar det längre tid. Men aldrig, aldrig får vi ge upp. Det måste kännas bra att gå till skolan. När det är som sämst, måste det åtminstone kännas helt okej.

Alla elever behöver en bra skola, en skola som bekräftar barn och ungdomar och hjälper dem att utvecklas. Alla vi som arbetar i skolan behöver förstå det basala i att den goda relationen är avgörande, det är först med en god relation du skaffar dig verkligt mandat i en grupp, med en enskild elev eller i samtal med elevernas föräldrar. Därför är det första mötet med skolan så väldigt viktigt.

Här om dagen hade jag föräldramöte inför nästa läsårs förskoleklasser. Där var en skön blandning av föräldrar som har eller har haft äldre barn på skolan, och föräldrar som till hösten ska skicka sitt första barn dit. Några av dem är mina tidigare elever på skolan som nu ska lämna sina sexåringar till oss. Cirklar sluts. Under tio år får vi i skolan vara djupt delaktiga i vardagen för dessa barn som under tiden blir till tonåringar. Ett sådant förtroende vi får.

I skolpolitiken ser det lite annorlunda ut. Vi är vana vid att de frågor som är heta skolpolitiskt, inte riktigt känns igen som stora och avgörande i skolans vardag. Att det är så är ingenting nytt och det är inte heller något som har skilt olika utbildningsministrar och regeringar åt.

Några aktuella exempel ur januariöverenskommelsen:

– Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap, faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. Det är bra, men inte alls något nytt. Revideringen är redan i full gång sedan i höstas och vi inväntar att få se förslag på hur det ska se ut snart. Att flit och ambition ska uppmuntras är inte direkt revolutionerande i skolan.

– Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Jaha, men redan idag får skolor låta utvecklingssamtalets omdömen vara betygsliknande. Vad blir egentligen skillnaden?

– Grundskolan ska bli tioårig. Vi har just fått obligatorisk förskoleklass, addera nioårig grundskola så har vi tio års obligatorisk skolgång. Häpp!

– Ge rätt stöd i tid. Anpassningar och särskilt stöd är mina hjärtefrågor. Problemet är bara att vi redan har en utmärkt bra lagstiftning, men som inte följs. (Slå upp Skollagen kap.3, §8 och §10, så får du se.) Här krävs annat än ny lagstiftning, nämligen fortbildning av skolpolitiker och skolledare så att lagstiftarens skarpa och kloka formuleringar blir verklighet!

– Skapa studiero. Under den punkten finns en del bra nyheter, såsom o­mplacering av elever som utsatt andra för våld, men det som lyfts fram i media gäller mobilförbud. Som om det vore något nytt? Redan idag kan rektor besluta om mobilförbud. 

Dessutom vill man utreda ett (åter-)förstatligande av skolan, (åter-)införa ämnesbetyg på gymnasiet och åter reformera lärarutbildningen. Man vill alltså återinföra sådant som ministrar ur hela den politiska färgskalan har tagit bort för att de velat skapa något modernt, under stora protester från oss som jobbar i skolan.

Sådant roar en rektor.